Mika Waltari 1908 - 1979
Född i Helsingfors 19.9.1908, fil. kand. 1929, akademiker 1957, dog 26.8.1979.
Mika Waltaris karriär började på sin tid internationellt. Han skrev sin debutroman Suuri illusioni – Den stora illusionen – i Paris som 19-årig student 1928. Han hörde till den generation, som ville lidelsefullt öppna fönstren till Europa efter Finlands inbördeskrig, och den hetsigt moderna romanen blev genast en tämligen stor sensation i våra små litterära kretsar. Man befann den också i Estland och i Sverige. Arthur Lundqvist skrev entusiastiskt om den unge Waltari som representant av den nya urbana finska livskänslan: ”Där finns en hel del av ung livsro, otillfrädsställhet och längta, av smärta inför ensamheten och upplevelsen av storstadens brutala rytm”. Men Lundqvist fann många tidsenliga ting I romanen, och kritikern erkände att den unge Waltari lät sin beläsenhet skymta i citat ur den moderna poesin.
Waltari fick en entusiastisk kritik i hemlandet, både Helsingin Sanomat och Uusi Suomi prisade romanen som ett förnyande fenomen. ”Stockflottaren skuttar med långa språng sin väg bort från den finska litteraturen”, som Elsa Enäjärvi, en ung och skarp kvinnlig kritiker skrev i Helsingin Sanomat, kanske litet för tidigt, men då kändes det så att finska romaner för länge hade varit agrarbundna, långsamma, gråa, trista. Waltari samt hans samtida – de så kallade Tulenkantajat, Eldbärarna – Olavi Paavolainen, Katri Vala, Lauri Viljanen, Elina Vaara – var någonting helt annat.
De beundrade bilar, fart, lukt av bensin, höga funkisbyggnader, stålbroar, jazz-musik osv. – men där var också exotisk romantik, man drömde om fjärran östländer, skrev dikter om turkiska baler och harem, brände rökelser och kände sig fria och litet lastfulla. Mika Waltari var den första, som faktiskt reste till Istanbul eller Konstantinopel så som staden då lydde, han reste ivrigt, skrev till en massa tidningar, tjänade och lånade pengar och älskade att sitta i tåget, vandra i främmande städer. Han skrev två reseböcker om resan till Istanbul, som ung 1919 och som en erfaren författare 1948.
Han studerade först teologi vid Helsingfors universitet, hans far och farbror var präster, han hade en stark teologisk arvedel, men avbröt snart och läste filosofi och estetik och blev magister inom ett och ett halvt år. Sedan dess var han professionell författare, fastän arbetade också som journalist, redaktionssekreterare i Suomen Kuvalehti och sen som en statlig propagandist under kriget mot Ryssland. Waltari var alltid fenomenalt flitig: han publicerade 22 romaner, 15 miniatyrromaner, 3 detektivromaner, 4 äventyrsböcker, 2 reseböcker, 2 sagoböcker, 4 novellsamlingar, 6 diktsamlingar, 11 non-fiction böcker, 26 skådespel, 8 filmmanuskript och 6 hörspel. Ännu måste man räkna med ungefär tusen artiklar, litteratur- och teaterkritik och propaganda artiklar under krigsåren och till och med rimmade texter i seriebilden Kieku och Kaiku var annan vecka under 30 års tid.
Waltari var alltså en enastående litteratör utan like. Han skrev allvar och entertainment, blandade konst och skräp, men alltid med en viss stil, elegans och kulturmedvetenhet. Han prövade alla genren. Han var alltför flitig, populär och framgångsrik för att kunna uppfattas som en allvarlig ja konstnärlig författare i Finland. Waltaris huvudverk under 30-talet var hans trilogi Isästä poikaan – Från fadern till sonen – där han skildrare sin hemstad Helsingfors, hur staden växte från 1800-talet till början av 1930-talet. Den var också en släktroman, och den sista delen var en självbiografisk utvecklingsroman. Huvudtemat var idealistiskt, ett påstående att en kristlig övertygelse har varit central styrka bland de släkter och individer, som har haft en verklig framgång och som byggt huvudstaden från en torftig by till en modernt präglad city vilken Helsingfors faktiskt var på trettiotalet. Den alltför idealistiska romanen fick inte särskilt god kritik, och Waltari blev sårad och svarade mycket skarpt; följden var ett litterärt krig, där författaren naturligtvis förlorade och beslöt aldrig mera taga del i en offentlig polemik.
Kriget var en viktig och central erfarenhet för många finska författare, också för Mika Waltari. Han mindes redan inbördeskriget, han var 10 år gammal och skrek med full hals av jubel bland andra skolpojkar när Mannerheim marscherade med sina vita trupper till Helsingfors som hjälte och segrare. Senare kom Waltari att tänka på de röda, var de hade egentligen tänkt och försökt, och han skrev som ung student att kanske, kanske de rödas dröm var ännu större än den som sedan vann.
Waltari är född mitt emot Arbetarnas hus i Sörnäs och hans far jobbade som fängelsepredikant förrän han dog 1914 då Mika var 5 år gammal. Det är lätt att läsa hans tjocka historiska romaner ur denna synpunkt, där hans hjältar nästan regelmässigt letar efter sin far, och ofta framgår i slutet att fadern har haft en hög, ofta kunglig eller rent av himmelsk härkomst. Strax efter kriget skrev Waltari sin största roman Sinuhe egyptiern 1945. Han hade studerat den forna Egypten redan som skolpojke då man hittade Tutankhamons grav 1922, och en fornegyptisk entusiasm spred sig runt om världen, till konst, musik, mode, show-liv, poesi, smycken och konstindustri. Waltari var intresserad av farao Ekhnaton och hans höga och tragiska idealism samt monoteism, pacifism och läran av solen som enda gud. Han skrev ett skådespel om farao Akhnaton till Finska Nationalteatern men fick ingen stor succé. Det var ett teoretiskt och litterärt belastat skådespel, men också en skiss till hans bästa och största roman.
Waltari har sagt att han var färdig att skriva romanen 1939 men kriget kom emellan. Romanen tydligen vann av detta, den blev en helt annan, säkert djupare och rikare efter fem krigsåren. De främsta författare och artister i Finland blev inbjudna för att arbeta som propagandister då vinterkriget bröt ut. Waltari skrev under krigsåren 1939 och 1941-44 samvetsgrant, lidelsefullt och med brännande patriotism allt man bad honom att skriva. Han jobbade för Finlands Informationsanstalt (Valtion Tiedoituslaitos), han hade de bästa informationskällor och en smidig, flexibel penna. Han kunde imitera och variera stilen, han skrev flere böcker, t.ex. I skuggan av Sovjetspioneri och Sannheten om Estland, Lettland och Litauen. Man undrade även I Estland hur Waltari kunde ha bättre politisk information om deras öden än se själva hade den tiden och länge senare.
Han hade fått översättningar på 30-talet ungefär till tio språk med sina miniatyrromaner till. ex. med den starka lidelsefulla triangeln En främling kom till gården, och han vann till och med den nordiska detektivtävlingen med romanen Vem mördade fru Skrof? Hans huvudgestalt kommissarie Palmu har blivit mycket populär inte minst för att Matti Kassila filmat hans deckare med en träffsäker och humoristisk stil. Men de historiska romaner, främst Sinuhe egyptiern, bröt alla gränser.
Sinuhe väckte stor uppmärksamhet i Finland då den utkom på hösten 1945. Det exotiska ämnet, forna tiden och speciellt romanens djärva erotiska skildringar gjorde att den steg till höstens bestseller, men här fanns också kritiker och kulturpolitiker - då vinden kom från vänstern och folkdemokraterna var oerhört starka - som inte unnade romanen något större värde. Sinuhe fick inte statens litteraturpris och Waltari ansågs ihärdigt som en underhållningsmakare. Man tänkte att romanens budskap – ”så har det alltid varit och så skall det alltid bli och ingenting nytt finns under solen” – var alltför konservativ och statisk då samhället var i jäsning och nya radikala och progressiva ideer dök fram. Somliga inflytelserika personer tycket till och med, att romanen var farlig och omoralisk.
Men hur kunde en finsk roman hoppa till USA:s bestseller just efter kriget, under dessa trista år på 40-talet? Där fanns bakom både enveten försök och tillfälligheter. Några prominenta kritiker erkände fullt romanens konstnärliga värde så som Lauri Viljanen i Helsingin Sanomat, Huugo Jalkanen i Uusi Suomi och V.A. Koskenniemi i tidskriften Valvoja. Alla såg att Sinuhe var en vändpunkt I Waltaris karriär. E.N. Tigerstedt skrev i Nya Pressen, att nu äntligen hade Mika Waltari, som dittills varit ett slags Mädchen für alles inom litteraturen, med Sinuhe blivit en sann diktare. Ole Torvalds översatte romanen till svenska, hans son Nils Torvalds, nu mera partisekreterare i SFP, har forskat sin fars översättning och visat, att han inte strök över några filosofiska passar som sen kom bort i flere andra översättningar, som använde svenska upplagan som basis.
Det var alltså inte Torvalds fel att romanen vandrade fattigare utomlands. Men detta hindrade inte dess kommerciella framgång utan kanske tvärtom. Dem amerikanske förläggaren G.P. Putnams representant John Huntington råkade fira sin smekmånad i Stockholm på sommaren 1947. Han hörde folk tala om den spännande och färgrika romanen Sinuhe egyptiern som väckt ett allmänt intresse. Huntington tog romanen med sig till New York och glömde den i sin bokhylla. Han orkade inte läsa den fastän kunde litet svenska; boken var alltför tjock och författaren okänd. Men där fanns också en agent, en energisk dam Marion Saunders, som hade vistats Helsingfors på 30-talet och mött även Waltari och försökt få någon i Amerika att ta hans roman Vieras mies tuli taloon – En främling kom till gården – som hade vunnit miniatyrromantävlingen i Finland, men den var för agrar och tragisk osv. Marion Saunders tog i Sinuhe och släppte inte av. Hon jobbade 10 månader, översatt en kort synopsis och bjöd den till åtta förläggare, förgäves, men sen mindes Putnams John Huntington sin smekmånad i Stockholm och hittade romanen i sin hylla – och saken var klar. Marion Saunders hade hämtat Sartre och Camus till Amerika och lyckades även med Waltari. Naomi Walford översatte romanen till engelska, och den kom ut augusti 1949.
The Egyptian var månadens bok i september 1949, efter tre månader den var sjunde på bestseller listan, efter en vecka tredje, sen andra och till slut den ledde listan och stannade där ett par månader och började sen sjunka men var på lista hela två år. Agenten Marion Saunders sade, att hon hade aldrig upplevt någonting maken, att en helt okänd författare kommer från ett okänt land och tar sin plats i toppen i Amerika. Man sålde boken ungefär ett 1000 per vecka, slutligen sålde den över 500 000 stycken. 1954 boken filmades i Hollywood, en präktig men stel cinemascope version regisserad av Michael Curtiz, som gjorde inte rätta till originalromanen.
Waltari fick inbjudningar till Amerika, till flere universitet, men han tackade hövligt nej, ty han hade redan nya planer och ville koncentrera sig till ett nytt tidevarv, 1500-talet. Waltari reste aldrig heller till Egypten, fastän kände såväl dess forntid. Den franske egyptologen Pierre Chaumell skrev beundrande om romanens skildring utan ett enda historiska fel – han uttalade, att han ytterst sällan hade läst någonting lika fascinerande och träffande om sitt forskningsområde, och sedan höll man en egyptologisk konferens i Kairo universitet, där flere vetenskapsmän läste romanen omsorgsfullt genom och icke heller fann fel i dess faktanivå. (Numera en ledande egyptolog Rostislav Holthoer har funnit några små och obetydliga fel.)
Sinuhe är en bok om den europeiska civilisationens kollaps, katastrof under andra världskriget; den präglas av enorm desillusion och besvikelse. Farao Ekhnaton, en stor idealist, som vill göra bara goda saker, förbättra världen, framkallar grymma och hemska tragedier. Realisten co kynikern Horemheb, officeren och krigshjälten, måste restaurera staten med hård arm. Blodströmmen i Theba påminde läsarna om nyligen skedda händelser i Berlin eller Dresden. När man läser Horemhebs tal för sina soldater, kan man väl gissa vilka sår och lärdom Waltari hade fått av sitt jobb som krigspropagandist.
Sinuhe har översatts till 41 språk, och ända till nutiden har den fascinerat läsare runt om världen. Det blev en hjälte historia i lilla arma Finland, då en författare härifrån kunde nå sådan internationell rykte. Waltari var liksom Paavo Nurmi tidigare, han var beundrad bland läsarna och den allmänna publiken, han befäste vår national självmedvetenhet efter svåra erfarenheter. Men de litterära vetarna, intellektuella eliten kunde inte tåla en sådan kommersiell triumf. En sådan roman kunde inte vara av god kvalitet som amerikanerna så ivrigt ville läsa. Modernisterna kom fram på 50-talet och hade fullständigt olik estetik än Waltari. Nu måste man skriva om små nära saker, skarpt, klart, med rent nytt språk utan stora känslor eller händelser. En färgrik, monumental historisk roman var passé samt humor och underhållande berättande. Även Väinö Linna fick länge känna till hur omöjlig och gammalmodig realistisk berättare han var liksom Vilhelm Moberg eller dylika.
Mika Waltari fortsatte med tjocka historiska romaner, han skrev om Mikael Karvajalka och Mikael Hakim, som hade sina äventyr i Europa och Turkiet på 1500-talet. I själva verket var Waltari var en av de första i västerländer, som skrev djupt förstående om islamska Turkiet på Muhammed II:s regeringstid, och han fortsatte ämnet med romanen Johannes Angelos 1952, då det hade flutit 400 år av Konstantinopels erövring. Waltari hade sin kosmopolitisk publik kvar och alla romaner blev översatta till 20 eller 30 språk och alla var berömda och lästa men inte så stora bestseller som Sinuhe.
Waltaris metod var alltid den samma på grund och botten: han skrev om historia och forna tider, men reflekterade sin eden tid mot historiska händelser. När Waltari skrev Johannes Angelos och Konstantinopels förstöring, västerländernas desperata försvar mot de övermäktiga turkiska trupper och kanoner ledda av Mohammed II och den bittra förlusten, han har haft tanke på andra världskriget och dess följder, även Finlands tappra vinterkrig och dess bittra fred. Det var amerikanska planer att filma också Johannes Angelos på autentiska platsen i Istanbul, men det blev ogjort av någon orsak, kanske pengar och svårigheter att filma i Turkiet på den tiden.
Alla dessa historiska romaner handlar från olika synvinkel om samma ämne, kristendomen. Den var Waltaris centrala dilemma. Farao Ekhnaton var den första, som försökte skapa en monoteistisk religion i sin stat. Mikael är en äventyrlig kristen sökare, som blir renegat, som vänder sig till islamska tron. Johannes vänder sig efter sin islamska felsteg tillbaka till kristligt läger och vill dö när påvens och kristendomens makt i Konstantinopel faller. Romanen Turms den odödlige, som sker bland de hemlighetsfulla etruskerna, når långt till mystisk sökande.
Waltari var prästens son och ämnade själv bli präst i början då han studerade teologi för en kort tid. Kristendomen lät honom aldrig fri. Hans första berättelse som 16-årig skolpojke, en beställning av Sjömansmissionen, Jumalaa paossa – Flykt ur Gud – symboliserar på sätt och vis hela hans författarskap och liv. Waltari erkänner, att förhållande mot religion, mot Gud, har varit hans svåraste, alltjämt kritisk och utmanande fråga, som han aldrig helt kunde lösa.
Hans två sista romaner – Rikets hemlighet och Mänsklighetens fiender – återvänder till kristendomens kärna och ursprung, Jesu död på korset och förföljelsen av de första kristna människor i Rom. Waltaris syn, hans åskådning förblir en sökares; han har vanligen två spår, den realistiska, materiella, och den djupt mystiska, som vill kasta sig till en ofrånkomlig tro. Mika Waltari är alltför ensam och egenartad för att duga till en äkta finsk klassiker. Vi har vår starkt folkliga tradition, vi har folkbildare och vår agrar lantlig realism, vår frodig människoskildring och lyrisk naturskildring. Waltari hör inte till dessa genren. Han använder inte dialekt, han är inte jordbunden, han är inte folklig realist utan en kosmopolitisk idealist. Hans ordlista är oerhört bred och rik och rytmisk och melodisk med sina ändlösa upprepningar, men han använder inte folkspråk, hans människor svär sällan, hans erotiska skildringar är djärva men eleganta, han är smidig, lärd, skolad, en vidsynt och ytterst beläst författare. Han öser inte direkt ur livet utan ur litteraturen och historien.
Så tillhör han inte de robusta finska klassiker – dylika som Aleksis Kivi, Ilmari Kianto, Joel Lehtonen, Pentti Haanpää eller Väinö Linna. Han är närmare Juhani Aho och Frans Emil Sillanpää om man tänker på stilkonst och djupt ingripande. Han är en paradoxal patriot, en äkta finne som tillhör ännu mera den franska, spanska, östeuropeiska och Medelhavets kulturkrets. Han liknar mera Alexandre Dumas, Victor Hugo och Anatole France än de finska eller nordiska författarna – med några undantag: jag skulle jämföra honom bara med Halldor Laxness och Eyvind Johnson, kanske en liten smula av Selma Lagerlöf? Waltari har sina feminina, ödmjuka drag, men han var också mästare i att dölja sig, maskera och förvandla sin stolta självkänsla till mjuk ironisk anspråkslöshet. Här har vi den 100-årige Mika Waltari, världslitteraturens eleganta evergreen, produktivt under, soft steadyseller och tämligen ung klassiker.
En förkortad föreläsning hållen i Hanaholmens klassikerseminarium augusti 2007.
Panu Rajala